En 90-dagarsgaranti

Framtidstro och motivation kräver underhåll. Det kräver att man, då och då, får små signaler om att det går åt rätt håll och att man om man fortsätter kämpa, så kommer det löna sig. Det här saknas totalt för unga på arbetsmarknaden idag.

Den borgerliga regering som skulle ”fixa jobben” har istället ökat arbetslösheten i landet. Ungdomsarbetslösheten är skyhög, och regeringens enda svar är att vi inte har det lika illa som i Grekland, Rumänien och andra extremt utsatta länder. Eller så försöker man, som senast på Moderaternas stämma i Norrköping, ändra definitionen av ungdomsarbetslöshet (som man förövrigt själva ändrade till nuvarande form år 2006, för att anpassa sig till sättet att mäta inom EU).
Det är en sorgligt låg ambitionsnivå för Sverige.

Regeringen vill gärna ge sken av att det är oundvikligt med denna höga arbetslöshet. I retoriken är krisen i Europa är den ständiga syndabocken. Men faktum är att politisk vilja och skarpa förslag kan göra skillnad. Istället för de verkningslösa, enormt dyra satsningar som regeringen gjort på att exempelvis sänka arbetsgivaravgiften för unga, kan man se att de verkliga problemen ligger i matchningsproblematik – vi har den paradoxala situationen med hundratusentals arbetslösa, trots att det samtidigt råder brist på folk som kan ta de lediga jobben. Det här åtgärdas inte genom skattesänkningar. Inte heller genom försämrad arbetsrätt, sänkt a-kassa eller sönderslagen sjukförsäkring. Det här måste lösas genom kunskapssatsningar.

Vi behöver också skapa fler jobb. På en alltmer kunskapskrävande arbetsmarknad är inte lösningen att subventionera städjobb, och inte heller kostsamma, ineffektiva sänkningar av arbetsgivaravgiften för unga (som dömts ut av bl.a. IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering).

Framtidens arbetsmarknad byggs på höjda ambitioner för Sverige- stöd för forskning och innovation skapar hållbara jobb, klimatsmart bostadsbyggande skapar arbetstillfällen och miljövänlighet, avskaffat ansvar för andra sjuklöneveckan i småföretag skapar möjligheter att anställa.

För unga arbetslösa är satsningar för arbete extra viktiga. Det kan vara avgörande för att kunna starta sitt eget liv. Därför vill vi i SSU se en 90-dagarsgaranti.

90-dagarsgarantin innebär att alla unga arbetslösa ska garanteras att få arbete, praktik eller utbildning inom 90 dagar, det vill säga tre månader. Vi vet att denna satsning är effektiv, eftersom ju längre man går utan sysselsättning, desto större blir risken för att fastna i långtidsarbetslöshet. Dessutom saknar många unga erfarenheter från arbetsmarknaden, vilket i många fall gör att arbetsgivare drar sig för att anställa dem. Att istället för att gå arbetslös under lång tid få möjligheten att jobba och få en lön, eller vara ute på praktik och få erfarenhet och kontakter, eller utbilda sig för att kunna ta de lediga jobben som finns, är i vår mening en betydligt bättre lösning på problemen än att piska hårdare och skylla på den ekonomiska krisen.

I april tog Socialdemokraternas kongress beslut om att ställa sig bakom SSU:s förslag om 90-dagarsgarantin. Stefan Löfven har sagt att det kommer vara det första beslutet som genomförs om vi vinner valet nästa år. Socialdemokraterna står otåligt och väntar på att få ta över ansvaret från en trött och idélös borgerlig regering, vars egna prognoser om framtiden är att arbetslösheten kommer öka i flera år framöver. Mot detta har vi socialdemokrater ett mål om lägst arbetslöshet i EU år 2020. Sverige behöver en handlingskraftig regering igen.

Ungmoderaterna saknar ambitioner och förslag för Linköpings unga

(Svar på den här debattartikeln)

Ungmoderater från Östergötland menar i en debattartikel från fredagen 14/6 i Corren att de satsningar som Socialdemokraterna i Linköping vill se för fler jobb åt ungdomar inte skulle hjälpa.
Först och främst menar ungmoderaterna att borgerlig jobbpolitik per automatik är bättre för att arbetslösheten är högre i socialdemokratiskt styrda Norrköping, men som de flesta vet kan man inte jämföra de två städerna då deras förutsättningar ser annorlunda ut, vad gäller befolkningssammansättning och arbetsmarknad. Dessutom är det ju svårt att fixa jobben i kommunen med en regering som alltid sätter skattesänkningar framför allt annat, vilket försämrar förutsättningarna för jobbskapande i hela Sverige.

Nya bidragspartiet?
Försörjningsstödet bland unga linköpingsbor mellan 18-24 år ökar.* Var tionde linköpingsbo i denna åldersgrupp börjar idag sitt vuxenliv med begynnande socialbidragsberoende. Vi ser med stort allvar på situationen, och kan inte begripa hur ungmoderaterna kan vara så nöjda med detta.

Idag är 1264 ungdomar mellan 18 och 24 år utan jobb i Linköping.** Trots detta lägger kommunen minst resurser bland jämförbara kommuner för att skapa jobb åt unga.

Linköping behöver en offensiv jobbpolitik
Socialdemokraterna i Linköping har högre ambitioner för jobbpolitiken. Vi vill att alla unga mellan 16 och 18 år ska garanteras sommarjobb i kommunen, i samarbete med de kommunala bolagen och näringslivet. Ett sommarjobb ger viktiga erfarenheter, de första raderna på CV:t, och egna pengar att röra sig med. För indviden ökar det chanserna att senare kunna få jobb på egen hand. För samhället minskar risken för arbetslöshet och ökade kostnader i form av t.ex. socialbidrag. Vi vill se 500 fler sommarjobb i kommunen än den borgerliga majoriteten vill.

Vi vill dessutom att kommunen ska starta en egen kompetensförmedling i samarbete med det lokala näringslivet. Här kan arbetslösa unga anställas under ett år, där de hyrs ut som konsulter till olika företag för avtalsenlig lön, och samtidigt kan studera på deltid och få stöd i fortsatt jobbsökande. Särskilt attraktivt borde detta vara för småföretagare, som kan hyra in en ungdom under en tid utan risktagande. Detta är ytterligare en satsning för att ge unga arbetslösa erfarenheter från arbetslivet, samt för företagens rekrytering och kompetensförsörjningsbehov.

Siffertrixande om ineffektiva reformer MUF varnar också för “farorna” med ett socialdemokratiskt styre, då de menar att vi till exempel vill göra det dubbelt så dyrt att anställa unga, och att det skulle leda till att ungdomsarbetslösheten skulle stiga. För det första är det inte alls en “fördubbling” av kostnaden: Regeringen spenderar årligen 15 miljarder kronor på att subventionera halva arbetsgivaravgiften för alla anställda under 25 år. Istället för att betala 31,42 % av lönekostnaden i arbetsgivaravgift betalar arbetsgivaren 15,49 % för den under 25 år. Alltså: arbetsgivaravgiften = Lönen * 0,1549 (idag). Enligt Socialdemokraternas förslag blir arbetsgivaravgiften lönen * 0,3142.  (Lön * 0,3142) / (Lön * 1,1549) = 1,1379  ≈ en ökning med 14 procent. En ökning 14 procent är inte dubbelt så dyrt. En ökning på 100% hade varit ”dubbelt så dyrt”. Dessutom kostar satsningen enligt beräkningar från till exempel IFAU 1-1,5 miljoner kronor per skapat jobb. Är det ansvarsfull hantering av våra skattepengar?

Vi man konstatera att de egna förslagen från ungmoderaterna lyser med sin frånvaro. Idag är arbetslösheten i Sverige högre än vad Reinfeldt 2006 kallade massarbetslöshet. Trots detta ägnar Moderaterna och MUF mer tid åt att kritisera Socialdemokraternas offensiva förslag, än åt att lägga fram egna satsningar. Det måste vara jobbigt att vara ett “arbetarparti” utan jobbpolitik.

Alicia Dickner & Lisa Enquist, socialdemokrater & SSU:are från Linköping
Twitter: @aliciadickner & @lisa_enquist

*Källa: Socialkontoret, Linköping
**Källa: Arbetsförmedlingen

Vad är vinst?

Den absolut hetaste politiska stridsfrågan har sedan ett drygt år tillbaka har varit den om vinster i välfärden. Till stor del har dock debatten rört sig inom och runt socialdemokraterna, som krävts på svar kring hur man vill lösa detta. Någonstans står tydligen en majoritet av väljarna bakom en välfärd utan vinster (?), men ändå är det bara S som levererat en pragmatisk lösning på problemet.

Men vad är egentligen problemet? Det är här jag går vilse i debatten. Vi hör de som förespråkar förbud och tvångskommunalisering å ena sidan, och de som slåss med näbbar och klor för företagens rätt att verka på sina egna villkor å andra sidan. Vinsten är i huvudfokus. Men jag ställer mig frågan: vad är det egentligen vi vill angripa? Vad är pudelns kärna?

Välfärden är underfinansierad. Resurstillströmningen till välfärdsektorn har strypts åt mer och mer under flera decennier. Att fortsätta minska resurserna i en redan så nedbantad sektor riskerar att försämra kvaliteten ytterligare, och kan på sikt leda till att människor tappar förtroendet för denna och istället tecknar privata tilläggsförsäkringar (de som har råd, alltså).

Vi har ingen verklig valfrihet idag. Storföretagen dominerar, och levererar på vissa håll högkvalitativ vård och omsorg. På andra håll raka motsatsen. Så även kommuner. Och man profilerar sig med ”trygghet”, ”respekt”, ”bra bemötande” och ”värdighet”. Jag tycker det är skamligt att man kan få profilera sig såhär- alla dessa saker är ju absolut minimum för en bra vård och omsorg! Alternativen som finns är för lika varann, och är du inte nöjd så är det fritt fram att byta. Problemet är att valfriheten inte bara är en härlig förmån; den sätter också brukaren, som ibland kan vara väldigt utsatt pga sjukdom, ålderdom etc, i en position där man ska vara lika lättrörlig som i valet av tandkräm eller schampo.
Vård och omsorg är inte tandkräm eller schampo. Att välja vårdboende är inte som att handla på ICA. Marknaden kan gärna få tjäna oss med dess funktioner vad gäller konkurrens och effektivisering, men den ska aldrig få styra oss.

En verklig valfrihet skulle vara att jag som medborgare får påverka innehållet. Det kan till exempel göras genom Göteborgsmodellen, där du själv får välja vad du ska använda dina hemtjänsttimmar till. Det kan också handla om ett större utbud av äldre-och vårdboenden med olika profiler; t.ex. För musikintresserade, för folk med husdjur, för personer som gillar hantverk etc. Men framför allt handlar det om att du måste kunna påverka vad du får, även när du är missnöjd. Upplever du problem ska inte den första lösningen vara att byta till en annan utförare- i första hand bör man såklart få hjälp att åtgärda problemet där man är just då. Att personalen alltid kommer en halvtimme för sent när du vill gå upp på morgonen kommer inte nödvändigtvis förändras för att du byter utförare. Det kan finnas strukturella, arbetsmiljömässiga problem som förhoppningsvis går att åtgärda, men när brukarna tvingas ”välja med fötterna” hänvisas man till att byta om det inte passar. Det är ett tankesätt jag tycker vi måste bort från. Oavsett utförare måste utgångspunkten vara att medborgaren, brukaren, ska kunna påverka vad som sker utan att rycka upp sina rötter och vandra vidare vid problem.

Jag ser positivt på tydligare och hårdare krav inom såväl skola, vård och omsorg. Det är ju våra skattepengar de bedriver verksamhet för! Däremot ställer jag mig negativ till förbud mot att göra vinst. Inte för att jag tycker att storföretagen ska få leka affär med våra skattepengar, utan för att jag tycker att det känns märkligt att verksamhet som fungerar bra och som alla parter är nöjda med inte ska kunna få ta ut vinst när de lyckas med det. Dessutom: Problemen som uppstått beror inte på själva vinsten- hur kan man isåfall förklara att vårdskandaler uppstår även hos kommunala utförare? Således kommer vi inte åt problemet med ett vinstförbud.
Underfinansieringen, som ger upphov till problemen, beror däremot på de nedbantningar av den offentliga sektorn som privatiseringarna bidragit till. Det är därför viktigt att det offentliga ställer höga krav och också tillför resurser för att uppnå dessa; varken kommunala eller privata utförare ska tvingas försämra vårdkvaliteten på grund av resursbrist. Det ska vi inte heller tolerera.

Notera: jag försvarar inte de som levererar undermålig vård och sedan tar ut storvinster som de dessutom inte ens skattar för i Sverige. Jag ställer mig på medborgarnas sida. Och deras intresse är bästa möjliga vård och omsorg för skattepengarna, eller hur? Bra, då kan vi sluta snacka vinstförbud och börja prata om välfärdens verkliga problem istället.

Några konkreta reformförslag:
– Ökat brukarinflytande på alla nivåer; innan, under och efter val av utförare ska man kunna påverka vad som händer och hur det händer. Man ska aldrig förpassas till att fly när man är missnöjd. Göteborgsmodellen.
– Fler olika profiler på t.ex. Äldreboenden: här borde kommunerna gå i bräschen. Utifrån lokala förutsättningar kan man erbjuda olika alternativ.
– Insyn är en självklarhet. Offentlighetsprincip och meddelarfrihet pronto!
– Mer resurser och ökad personaltäthet- här krävs storsatsningar inte minst inom skolan för att säkra framtidens kompetensförsörjning
Och för att ovanstående ska bli möjligt… Fler arbetade timmar! Och det lyckas vi med genom
1. Bättre matchning- fyll gapet mellan de arbetslösa och de lediga jobben
2. Rätt till heltid
3. Bättre arbetsmiljö: inga delade turer, fler och bättre hjälpmedel, möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling
4. 90-dagarsgarantin: unga ska inte gå arbetslösa i mer än max tre månader
5. Jobbskapande åtgärder som t.ex. strategiska satsningar på bostadsbyggande, innovation och miljöanpassning

(Och en ny regering. Tack för mig!)

Kunskapssamhällets krav eller Varför Björklund har fel

(en rubrik i sann Jonatan Hermansson-anda)

Som ni alla nog känner till vid det här laget, skriver jag just nu min kandidatuppsats om beslutet att avskaffa den allmänna högskolebehörigheten. Jag pratar ofta med unga om detta och vill gärna höra hur de tänker. Det är förstås olika hur de resonerar, och det är också många som faktiskt inte har koll på konsekvensen av sina utbildningsval. Och trots en mycket hög ungdomsarbetslöshet tror man att man själv kommer få jobb. På ett sätt är det skönt att höra att de inte är nedslagna, för det blir ju förstås ingenting bättre av, men samtidigt blir man nästan provocerad av att de inte inser vilken framtid de går till mötes som det ser ut nu, och kanske i synnerhet de som valt en väg som inte ger dem möjligheten att studera vidare om de inte skulle kunna få jobb inom det de utbildat sig till.

”Varför kan man inte bara få välja själv? Alla kan inte bli akademiker!” är det man oftast hör från politiska motståndare i den här debatten. Jag vill ta tillfället i akt och bena lite i situationen, och förklara vilka problem jag ser med detta (och det här blir en salig blandning av statsvetaren Lisa och socialdemokraten Lisa, men det är okej för det här är min blogg och inte min uppsats):

1. Arbetsmarknaden idag är inte lika tydlig som den var förr. Behovet av generella kunskaper, sammanhang och ett ”helhetstänk” är större idag och jobben är på många sätt mer mångfacetterade. Utan högskolebehörigheten riskeras återvändsgränder som kan undvikas, vilket är en vinning både för samhället och individen i form av förebyggd arbetslöshet.

2. Kraven på kunskap förändras och ökar idag snabbt. Den generella utbildningsnivån har de senaste 50-60 åren höjts väsentligt och det har varit en viktig faktor för Sveriges ekonomiska utveckling. I en tid av snabbt ökande kunskapskrav är det rent utsagt oansvarigt att som regering sänka ambitionerna och nivån för de allmänna kunskaperna i skolan.

3. Skolans uppgift bör inte enbart vara att producera arbetskraft åt samhället. De allmänna kunskaperna (som i princip är de som ger högskolebehörighet) är viktiga även ur ett perspektiv av medborgerligt deltagande i samhället. Det handlar om att kunna sätta in sig själv och samtiden i ett historiskt och kulturellt sammanhang, att ha kännedom om hur samhällets instanser fungerar och hur man påverkar detta, att kritiskt granska och analysera m.m.

4. De som drabbas av detta är de som redan är utsatta i systemet. Det är de skoltrötta, de som har svårt för ett eller flera ämnen och de som kommer från icke-studievana miljöer. När regeringen, med Björklund i spetsen, hävdar att det är upp till individen vilka kunskaper hen behöver avsäger man sig samtidigt på ett sätt ansvaret för dessa människors framtid- gemene 15-åring kan inte själv tvingas avgöra vad den kan tänkas behöva för kunskaper på en framtida arbetsmarknad. Det kan möjligen inte heller regeringen fullt ut, men den har i vilket fall betydligt bättre möjligheter att se i vilken riktning arbetsmarknaden drar sig- och det är idag inte mindre kunskaper, utan mer, som behövs. Regeringen har ett ansvar att skapa goda förutsättningar för de individer som verkar och ska verka i samhället; att sänka kraven är att lura ungdomar. Förslaget om 1-årigt gymnasium ska vi inte ens tala om…

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag absolut inte tror att en återgång till allmän högskolebehörighet kommer lösa alla problem. Den svenska skolan har många utmaningar- det handlar om läraryrkets sjunkande status och lärarutbildningens kvalitet, för stora klasser, hårdare krav men minskade resurser, ökade klyftor, kunskapssamhällets ständigt föränderliga krav osv. Men en sak vet vi säkert: sänkta ambitioner är inte svaret på något annat än frågan ”Vad vill Björklund med den svenska skolan?”